Om Annette

Om mig
Annette

Annette Amrita
Tej Kaur Noaksson

Denna själ klev ned på jorden en kulen höstkväll i oktober, och året är då 1968. Jag fick komma till denna planet som förstfödd genom två unga föräldrar och platsen blev Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag kände mig gammal redan som liten… iakttog världen genom mina ögon och såg då endast separation mellan människor. Jag kände en otröstlig ensamhet och en längtan efter samhörighet. Jag hade den stora förmånen att växa upp i en familj med mamma, pappa och en lillasyster samt mor- och farföräldrar som fanns tillgängliga samt kusiner och vänner som vi träffade regelbundet. Vi firade traditionsenliga högtider, födelsedagar och var även i väg på semestrar både sommar och vinter, så allt var bra enligt den sociala normen.

Men min känsla av ensamhet fanns ständigt inom mig och den drev mig till att skapa kontakt med det ordlösa som fanns runtomkring mig… stenar, snäckor, pinnar, träd, blommor, grodyngel och andra små djur, och mina leksakshästar och penntroll osv… ja, allt detta fick en stor betydelse i mitt liv och jag kunde bli helt förkrossad om någon av mina ”hemliga” vänner gick förlorad.

Annette Amrita Tej Kaur Noaksson

Denna själ klev ned på jorden en kulen höstkväll i oktober, och året är då 1968. Jag fick komma till denna planet som förstfödd genom två unga föräldrar och platsen blev Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag kände mig gammal redan som liten… iakttog världen genom mina ögon och såg då endast separation mellan människor. Jag kände en otröstlig ensamhet och en längtan efter samhörighet. Jag hade den stora förmånen att växa upp i en familj med mamma, pappa och en lillasyster samt mor- och farföräldrar som fanns tillgängliga samt kusiner och vänner som vi träffade regelbundet. Vi firade traditionsenliga högtider, födelsedagar och var även i väg på semestrar både sommar och vinter, så allt var bra enligt den sociala normen.

Men min känsla av ensamhet fanns ständigt inom mig och den drev mig till att skapa kontakt med det ordlösa som fanns runtomkring mig… stenar, snäckor, pinnar, träd, blommor, grodyngel och andra små djur, och mina leksakshästar och penntroll osv… ja, allt detta fick en stor betydelse i mitt liv och jag kunde bli helt förkrossad om någon av mina ”hemliga” vänner gick förlorad.

Jag började tidigt att bygga upp en mur mot andra människor eftersom jag kände mig annorlunda och inte riktigt kände igen mig i deras sätt att förhålla sig till världen. Jag blev därigenom självständig och stark mot den ”yttre” världen men i min inre värld fanns de största hoten kvar… min oerhört låga självkänsla och en enorm dödsfruktan.

När anfallen av dödsångest sköljde över mig blev jag tvungen att lära mig tekniker som hjälpte mig genom dessa känslor på bästa sätt. Redan i tidig ålder lärde jag mig att rörelse och intag av mat dämpade och stillande de värsta ångestattackerna. Aldrig yttrade jag ett ord om detta för någon annan utan gjorde allt som stod i min makt för att hålla det kvar inom mig, för att skydda mina föräldrar och min omgivning från oro och bekymmer. Jag tog tidigt ansvar och förstod att mina rädslor och min ångest skulle vara en tung börda för någon annan.

Jag lärde mig tidigt att läsa av min omgivning för att kunna hjälpa till med att balansera upp energier. Att vara i rädsla blev ett normaltillstånd för mig… Att hantera yttre och inre rädslor ingick i min vardag och blev lika naturligt som att äta och sova.

Det ingick mycket idrott i min familj under min uppväxt, framför allt friidrott, och detta skapade ett intresse för hur mat påverkar vår hälsa. Detta ledde mig in på att utbilda mig till kock och att sedan börja att arbeta som vegetarisk kock på olika hälsohem. Jag fick den stora äran att möta och arbeta för stora pionjärer inom den plantbaserade livsföringen.

Som artonåring tog jag ett flyg från Arlanda upp till Östersund och sedan buss upp till den lilla byn Föllinge, för att där börja arbeta för Lilly Johansson på Föllingegården. Minns fortfarande känslan när jag klev av bussen… det var mycket kallt och stjärnorna lyste klart på den mörka himlen och snön knarrade under mina fötter, där jag gick i mina tunna träningsskor upp till gården. Temperaturen steg inte ovanför – 40 grader under mina två första veckor uppe i Jämtlands skogar… Mitt hjärta jublade… Nu hade äventyret börjat!

Under den tiden som jag var kvar uppe i Jämtlands skogar fick jag möjligheten att lära mig mycket om kost och olika örters påverkan på våra kroppar, och jag fick träffa oerhört skickliga och intressanta människor under den tiden. Jag fick också se och möta många besökare som kom dit från olika delar av världen, som sökte helande med hjälp av ändringar i sin kost, fasta och örtomläggningar. Svåra bensår läktes med hjälp av vitlök och vitkålsomläggningar… Reumatism och artros läktes eller förbättrades med hjälp utav fasta och kostomläggningar, mag-och tarmsjukdomar läktes när mjölkprodukter, gluten, kött, fisk, ägg, socker togs bort ur kosten… Ja, vid varje frukost hölls det föreläsningar där jag ivrigt försökte lägga så mycket som möjligt på minnet. Framför allt så är jag tacksam för den tiden då jag fick möta människor som hade tankar och funderingar kring Livet som var igenkännande för min törstande själ… detta var också människor som vandrade på något otrampade stigar och som sökte djupare mening med Livet.

Mina inre skuggor driver mig vidare ut i världen… den vegetariska livsföringen hade kommit in i mitt liv för att stanna, men allt annat som jag ägnade mig åt ingick inte i begreppet hälsa.

Min dödsfruktan, nu förklätt till dödsförakt, tillsammans med min låga självkänsla styrde mig omedvetet in i korta destruktiva förhållanden, alkohol, droger och alltid mycket stress och jobb. Mina inarbetade metoder för att hålla mina känslor på plats fortsatte på samma sätt som innan… nu som ung vuxen i stället för en liten rädd flicka. Men oförlösta känslor växer och jag behövde kraftfullare verktyg för att hålla allt detta på plats, och då klev framför allt alkohol in i mitt liv med sitt sköna och bedövande lugn.

Jag reste runt i världen… och jag var kall, hård, föraktfull, avstängd och väldigt ensam… Min mur var mitt skydd men innanför höll jag på att gå sönder.

Men Andevärlden hade en plan för denna trasiga och sorgsna själ.

En osäker ung kvinna med en smärtsam längtan efter samhörighet…

Allt är kolsvart och jag kan inte se mer än några meter framför mig, och jag befinner mig på en avlägsen ö i ett främmande land. Drogen som jag nyligen har tagit börjar att verka i mitt system… jag står på ett upplyst dansgolv och det spelas hög suggestiv musik och runtomkring är djungeln tätt. Mina sinnen skärps och jag tycker mig höra och se ALLT… djuren i skogen… havet långt bort… människors tankar… närvaron är mycket stark i mig.

Där och Då…

En stor hand kommer in från vänster och sveper mjukt och bestämt bort mig från dansgolvet och ut på terrassen som sträcker sig ut mot den täta, svarta skogen. Jag står där och ser ut i den nattsvarta djungeln och undrar som händer med mig. Och då… mycket, mycket sakta är det som att någon som vänder mig om…

Där i detta ögonblick får jag mitt livs allra största lärdom…

Jag får se och uppleva i hela mitt väsen och i alla celler i min kropp vad frånvaro av KÄRLEK gör med oss människor…

Det som jag möter och får se i ögonen på de människor som kommer emot mig är total tomhet. I denna stund bli allt tydligt och jag förstår människans kamp. Alla mina energiarbeten… alla sedermera shaman - och yogaarbeten, i alla healingarbeten och i möten med andra människor har jag denna lärdom och insikt att relatera till, och jag ser blixtsnabbt när avsaknad av kärlek uppenbaras.

Denna avsaknad av kärlek finns hos oss alla, inte bara hos dessa drogpåverkade själar som befann sig på samma plats som mig i en djungel långt bort i slutet av 80-talet, utan även i DIG och MIG.

DÄR och DÅ började min resa som den Sårade Botaren…the Wounded Healer.

Jag har därefter fått möta långvarig sjukdom och död av min första fästman. Jag har under många år levt som medberoende i ett missbruksförhållande, varit hemlös, ensamstående med mina tre barn, ekonomisk utsatthet, utbrändhet och total själslig ensamhet. Allt detta har lett till Rosenterapi, kristallhealing, kraniosakral terapi, frigörandeandning, psykosyntes, psykodynamisk terapi, KBT, psykologsamtal, kuratorer… oj, oj, oj! Min väg har varit snårig och lång men jag är tacksam för varje sekund och jag är framför allt tacksam för att jag fick den Stora Gåvan att bli mamma till tre fantastiska ljussjälar i slutet av 90-talet och början av 2000-talet.

Tack! Tack! Tack! Ni gav mig kämpaglöd!

Jag har kämpat för dem och de har självklart påverkats av mina livsval, på gott och på ont. Det som jag har helat i mig själv och i min historia behöver inte mina barn ta med sig och föra vidare till kommande generationer. Destruktiva och ohälsosamma beteendemönster, låg självkänsla och annat som avsaknad av kärlek skapar kan i stället transformeras till lätthet, glädje och fridfulla relationer till oss själva och till vår omgivning.

Vi ska ta oss tillbaka till den där mörka natten i ett varmt och fuktigt tropiskt klimat i slutet av 80-talet….

När mina ögon har öppnats och jag SER… Då börjar kampen för att inte bli indragen i denna ”tomhet” igen. Människorna och destruktiva krafter från Andevärlden lockar och plockar på att jag ska komma tillbaka in i illusionens dimma av falsk gemenskap igen. Jag får, kan jag se så här i efterhand, massor av hjälp från mina beskyddare och lyckas med list och lögner ta mig därifrån. Springer med all min kraft genom den kolsvarta skogen och hittar till slut en strand där jag sätter mig för att djupandas drogen ur mitt system och min kropp börjar att slappna av lagom till solen går upp över horisonten.

Vet inte när jag drack eller åt senast men har inte tid till att göra något åt detta, utan jag får ta på första bästa människa som vill köra mig i sin lilla båt från ön som jag befinner mig på. Jag kommer i land på en stilla vacker strand där det endast bor en liten familj, som genast förbarmar sig över mig med mat och husrum. Jag sitter i två veckor på denna strand med utsikt över havet och försöker att förstå vad jag har varit med om. Två veckor av tomhet och tacksamhet. Klockorna från ett närliggande Buddistkloster hörs då och då som en bekräftelse på min upplevelse.

Jag förstår att jag på något sätt har fått mitt liv tillbaka, att det finns något mycket stort och kärleksfullt som bryr sig om mig och jag har en spirande känsla inom mig av att mitt liv är viktigt och att jag har en uppgift att fylla.

Hur hanterar jag denna stora omvälvande lärdom…?

Jag tar mig tillbaka till Sverige och min upplevelse vaggas till rätta och hittar en speciell plats inom mig, och jag lämnar helt och hållet mitt yttre destruktiva liv och leverne. Men min inre kamp med att hantera de delar i min som är i ett skriande behov av kärlek och bekräftelse fortsätter och det kommer att ta ytterligare 20 år innan jag ser och förstå att jag är vilse igen.

Vaknar en morgon med en stark känsla av oro och jag känner på djupet av min själ att nu är det inte bra och jag behöver hjälp. Allt uppenbaras mycket snabbt, så endast några dagar senare har jag gjort slut med min dåvarande pojkvän och sitter några timmar senare med ett medium framför mig. Något jag aldrig tidigare har känt ett behov av.

-Du är en sol för andra människor… Men det är nu moln på din himmel som inte har funnits där innan. Du står inför ett mycket viktig val… Om du fortsätter på den väg som du nu vandrar på kommer alla dina andliga gåvor att gå förlorade… Om du väljer att börja samarbeta med Andevärlden kommer dina gåvor att växa och du kommer att kunna ta dig hur lång som helst. Valet ligger hos Dig…!

Jag lämnar sessionen och är helt omtumlad. En ordentlig spark i baken! Inga inlindade fina ord utan mina vänner från andra sidan är mycket tydliga med hur allvarligt läget är.

Som ni förstår så valde jag samarbete och det har givit mig tusenfalt tillbaka. Det har varit en hård och tuff resa där jag har utmanats på alla plan. Jag har motvilligt fått acceptera att jag är shaman, något som jag tidigare varit rädd för. Jag skrämdes av det främmande och okontrollerbara krafterna, som jag idag känner mig helt trygg tillsammans med. Jag har visats och guidats längst min väg, alltid hållen och trygg med deras närvaro, även om utmaningarna har känts som oöverkomliga ibland. De har visat mig vägen från den shamanska världen in i den fantastiska kundaliniyoga traditionen som genom ett regelbundet utövande av denna yogaform har givit mig ett starkt nervsystem, stark uthållighet, stark kropp och en inre disciplin som jag tidigare hade saknat.

Varför delar jag nu om allt detta ”privata” i en presentation på Tonys och min företagssida…?

Varför skriver jag inte bara lite kort om de utbildningar som jag har gått…?

Därför att jag vill vara sann mot Dig!

Jag har ett kall och detta är min livsuppgift. Jag vill att du ska veta om min historia om du möter mig i en yogaklass, eldceremoni, healingbehandling, frigörandedans eller om jag står och grillar korvar på fiskeskolan. Jag har hela min historia bakom mig och den har format mig till den jag är idag. Jag är shaman och kommer alltid att så vara. Andevärlden arbetar ständigt genom mig och Den Stora Källan till Allt Liv andas och flödar genom mig. Gudinnans puls är min puls… Ett val som jag har gjort för länge, länge sedan och som jag är mycket tacksam för.

Jag arbetar dagligt och ständigt på att fortsätta helandet och läkningen av mig själv…

Jag utför dagligen reningsprocesser av mig själv, inre och yttre…

Jag har tagit ett beslut och dedikerat mig till att belasta vår värld och mina medmänniskor så lite som möjligt med mina projektioner…

Jag vill försöka att förvalta gåvan som jag har fått på bästa sätt…

MITT LIV…

Leva mitt liv så sant som möjligt och att värna om och ge näring till de gåvor som jag har fått från Universum…

Och att Modigt, Tydligt och i Tillit… med Hela Mitt Väsen… kanalisera den Universella Ovillkorliga Kärleken.

Sat Nam