Om Tony

Om mig,
Tony

Tony Arne Göransson

Och vem är då Tony…?

Jag föddes den 10 februari 1967 i Borås av en väldigt ung mamma. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar, alltså min mormor och morfar, i en liten röd stuga några stenkast från asfalt och betong. Där i kanten av skogen bodde vi med hästhagar, frodiga grönsaksland, bärbuskar och grusvägar runt oss… ja, en lummig idyll helt enkelt. Jag minns fortfarande hur jag kunde väckas på morgonen till fasantupparnas gälla skrik.

Men som i många idyller och sagor så var det något mörkt som låg dolt under ytan… Det har jag förstått senare i mitt liv men inget som jag förstod där och då. Allt blir en normalitet för ett litet barn… hur skadat det än är.

Boven i detta drama var, som i många fall, alkohol… och den ställde till det och orsakade mycket sorg och lidande. Min älskade mormor var hustru till en alkoholberoende man och mamma till fem barn, tre döttrar och två söner, och med allt vad detta innebar på det frisläppta 70-talet.

Tony Arne Göransson

Och vem är då Tony…?

Jag föddes den 10 februari 1967 i Borås av en väldigt ung mamma. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar, alltså min mormor och morfar, i en liten röd stuga några stenkast från asfalt och betong. Där i kanten av skogen bodde vi med hästhagar, frodiga grönsaksland, bärbuskar och grusvägar runt oss… ja, en lummig idyll helt enkelt. Jag minns fortfarande hur jag kunde väckas på morgonen till fasantupparnas gälla skrik.

Men som i många idyller och sagor så var det något mörkt som låg dolt under ytan… Det har jag förstått senare i mitt liv men inget som jag förstod där och då. Allt blir en normalitet för ett litet barn… hur skadat det än är.

Boven i detta drama var, som i många fall, alkohol… och den ställde till det och orsakade mycket sorg och lidande. Min älskade mormor var hustru till en alkoholberoende man och mamma till fem barn, tre döttrar och två söner, och med allt vad detta innebar på det frisläppta 70-talet.

Mina biologiska föräldrar skilde sig tidigt, under mitt första levnadsår, och min mor träffade då en ny man, och som det så ofta är… inte heller han i det bästa skick. Ett mönster som vi verkar dras med i vår familj. Vi bodde kvar hos min mormor och morfar ett tag till, för att sedan flytta till betonggettot i stadsdelen Hulta i Borås.

Där passerade åren fram till dess jag var drygt sju år, och i stort sett allt i mitt minne är utsuddat från den tiden. Endast små glimtar svischar förbi ibland… men runt dessa minnesfragment är det annars bara svart. Det som jag kommer ihåg är hur jag gick ensam genom skogen till en liten handelsträdgård som fick en stor betydelse för mig. Där kunde jag finna vila och ro… jag minns dofterna och stillheten från den platsen. Jag är än idag tacksam över det gamla paret som drev gården…. att de lät mig bara vara där utan frågor och uppmaningar.

Men… det kom en vändning. Tack och Lov!

Dessa stadsbor ville flytta ut på landet och som genom ett mirakel flyttade vi till ett litet hus mellan Hyssna och Hällingsjö, två små byar utanför Göteborg. Mitt i skogen med flera vattendrag inpå knuten… Halleluja! Detta blev min räddning för nu kunde jag ”andas” igen och mörkret började lätta och jag såg ljus.

Jag skulle börja i en ny skola, vårterminen i första klass. Jag minns hur nervöst det var första dagen att stiga in i klassrummet med alla mina blivande klasskompisar, som redan satt på sina platser… så jobbigt!

Jag var antagligen helt tyst, något jag hade upptäckt och lärt mig genom åren… är jag tyst så bli problemen färre.

Det blev rast och vi skulle gå ut, och tjejerna hoppade hopprep och grabbarna spelade fotboll. Jag följde med grabbflocken och ställde mig för att titta på. Det fattades en spelare i ett lag och då minns jag hur en klasskompis frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in, och det gjorde jag för det såg kul ut.

Det visade sig att jag kunde det där med fotboll, och att jag kunde det jäkligt bra dessutom, en gåva som jag inte visste om att jag hade. Så tack vare fotbollen fick jag en enormt smidig och lätt inskolning i min nya stam, min klass som jag skulle få följa flera år framöver.

Men… samtidigt som jag ändå trivdes tillsammans med mina kamrater så längtade jag hela tiden ut till vattendragen, sjöarna och skogarna. Där kunde jag bara vara, fixa och läka mina sår. Skogen, vattnet, fiskarna och alla små och stora djur i våra marker blev min religion.

Alkoholen var nu borta från vårt hem, och är fortfarande. All heder för den styrkan att slå sig loss från dess starka och listiga klor, men sviterna från alkoholen bestod… såsom dåligt humör, ilska, irritation, rädslor och hårdhet. Att vara tyst och märkas så lite som möjligt var det enda skydd som jag visste om.

Det var i naturen som jag var lycklig… och då helst i min ensamhet. Det hände ibland att jag blev tvungen att ta med någon av mina yngre bröder, till min stora förtret, och då blev det inte alls som jag önskat och tänkt. Så här i efterhand kan jag få lite dåligt samvete för vad de fick utstå, såsom att bära alla mina grejer och pulsa genom meterdjup snö med sommarskor.

Det visade sig snart att på fotbollsplanen, och i de flesta idrotter, hade jag fått gåvan att prestera bra. Det blev nu ett antal år framåt med mycket idrott, framför allt fotboll. Där blev plötsligt den tysta pojken någon som andra så upp till och berömde. Jag lade mycket energi och kraft där och avancerade uppåt i ganska tidig ålder, och gjorde min allra första seniormatch i Hyssnas A-lag som 14 åring. Ett par år senare fick jag chansen att flytta in till Borås igen för att där gå på fotbollsgymnasium och spela för Elfsborg. Där blev det nu en tid med massor av resor och matcher överallt, och jag tröttnade på skolan under den tiden så allt skolarbete kom efter. Jag hängde i under några år men med en ständig längtan hem till fisket, sjöarna, vattendragen och skogarna.

Till slut var det bara för mig att konstatera att det är vattnet och naturen som ligger mig allra närmast hjärtat. Det var där jag fick min läkning och det var fisket som var min allra största passion, så jag flyttade hem igen.

Jag har lärt mig att det man brinner för, och tycker mycket om, blir vi ofta väldigt bra på.

Präglad av människorna under min uppväxt så fortsatte jag att dras till destruktiva förhållanden. Jag trodde ju helt enkelt att det skulle vara på det sättet…med gräl, hårda ord, osäkerhet, offermentalitet osv.

Jag har gått igenom två kraschade äktenskap och bara tuffat på i samma anda som de relationer jag härstammar från, och även jag var på väg med stormsteg in i alkoholens värld och offertillvaro. En ny liknande destruktiv relation var på gång när Andevärldens skickade en ängel för att plocka upp och rädda mig… det var Annette.

Om du vill veta hur det gick till när vi träffades och vår resa mot att dela livet tillsammans…? Då kan du fortsätta att läsa om oss på denna hemsida under Tony & Annette- En Kärlekssaga.

Och… hur kom han in på kundaliniyogans underbara väg, kanske ni undrar…

Eller det förstår ni såklart! Jo, genom Annettes utövande och passion förstås!

Jag såg hur bra hon mådde av att utöva denna yoga och jag såg tydligt hur det påverkade hennes sinne och kropp, så för mig var det självklart att hänga på och testa om det var något för mig.

Lite nervös var jag förstås inför det första tillfället och jag tvivlade om min kropp skulle acceptera situationen. Jag var vid denna tidpunkt ärrad av alla mina år som fotbollsspelare utan att ha tagit hand om min kropp på bästa sätt. Stel och orörlig med värk och smärta som begränsade mig i min vardag samt ett stort intag av kött, alkohol, koffein och nikotin.

Jag tog mig på något mirakulöst sätt mig igenom yogaklassen och det som hände efter passet var helt omtumlande… jag trodde helt enkelt att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju inte som tur var, utan det som hände var att jag fick vara med om den värsta och bästa utrensningen jag någonsin varit med om. När den reningsprocessen var avklarad mådde jag bättre än någonsin.

Därför fortsatte jag på den nya vägen… för bra vill jag ju må!

Vad kundaliniyogan har gjort för mig och mitt sinne går inte riktigt med ord att beskriva…

Ett nedbrutet barn och en superstel gammal fotbollsspelare har hittat vägen tillbaka mot helande och en fungerande smärtfri kropp igen, där även en frisk, ren och sund mat är en av dessa starka byggstenar.

Varför valde jag då att vid 55års ålder utbilda mig till kundaliniyogalärare…?

Jo, det gick till så här… Under en yogaklass, mitt i en meditation, så var det någon som knackade mig på axeln…Ingen var ju såklart bakom mig, men upplevelsen var så tydlig.

En klar och tydlig kvinnlig röst sade till mig… - det här ska även du göra. Du ska lära ut detta och dela med dig av till andra vad du har upptäckt.

Jag litade till rösten och anmälde mig kort därefter till lärarutbildningen på Stockholms kundaliniyogacenter, och är i skrivande stund snart färdig med denna 14 månaders långa utbildning. Jag har inte ångrat en sekund fastän resan ibland har varit utmanande, men sådant är ju Livet. När vi ställs inför utmaningar och tar oss igenom dem så kommer vi starkare ut på andra sidan.

Sat Nam

/ Tony